Man saknar inte kon förrän båset är tomt, ett ordspråk jag hörde från min mamma många gånger.

Nu vet jag vad hon menade. Jag tillbringade några underbara, men vädermässigt kalla dagar med Irene i Sala.

Har vetat hela tiden att hon skulle åka hem till Filippinerna och Kananga den sista april. Men på något vis så skjuter man det trista och tråkiga framför sig och det är bra att man inte går och förstör sista tiden med att oroa sig mm.

Liten fest med väninnan Anna-Belle innan dagen D. 

Vi pratade och åter pratade, gick i stadsparken, var i centrum, hemma, åt god mat och njöt riktigt av tiden som var kvar. Så kom då morgonen den ödesdigra dagen 30/4. Vi hade mycket att stå i, handla åt RSMH, växla pengar på banken till dollar mm. Klockan 17.10 skulle planet gå så vi beslutade åka i tid ifall något skulle hända. Nu var tack och lov avgångstiden ändrad från 07.10 på morgonen vilket inneburit att vi hade fått åka redan vid tretiden på morgonen. Det medförde också vissa komplikationer då vi kom fram men inga som inte gick att lösa snabbt. 

En sista promenad ner till centrum 

Vi parkerade bilen på uteparkeringen, tog en vagn och lastade väskorna. Väl inne i avgångshallen var det nästan helt tomt på folk vilket var en lättnad. Nu var det bara att gå fram och checka in väskorna. Första beskedet blev att det var så pass tungt att det blev en avgift på nära tusen kronor. Då fick vi gå till andra sidan hallen och växla till kronor då dom inte tog dollar, sen tillbaka och fick ett kvitto med ett långt nummer som vi skulle slå knappa in på en dator för att få bordingcard. Sagt och gjort. Info på skärmen löd. "Passagerare finns inte", försökte igen med samma resultat. Då fick vi ånyo gå till disken. Jaha sa tjejen, planet är ju ombokat därför stämde inte numret. Jag ska hjälpa er. Så fixade den biten sig och väskorna gick iväg. Nu kunde vi äntligen ta en paus i 50 minuter innan Irene var tvungen att gå ombord (16.30). Jag var nog den som var tvungen att vara skärpt då Irene var både nedstämd och lite nervös inför den långa resan hem. Som tur hade vi Gunnar med oss som ett stöd för mig för innerst inne var jag inte heller så värst glad.

Så kom då det oundvikliga avskedet vid gate 16. Irene gick igenom detektorn och vinkade innan hon försvann in mot planet.

Gunnar, som var ett otroligt stöd och jag gick tillbaka till Sky City för att få en skymt av när KLM-planet skulle lyfta mot första anhalten, Amsterdam. Hon skulle sen landa i Manila första maj klockan 12.15 svensk tid (18.15 lokal tid).

När så planet lyfte var det en stor klump i halsen. 

Nu tröstar jag mig med att om hon inte åker hem och ordnar med papper och allt som ska till för att få komma tillbaka så hade vi inte en chans att få återförenas.

Klockan 18.00 i går kväll loggade Irene så in på Facebook, då var hon i Angeles hos sin mamma. Vi chattade ett par timmar och allt hade gått jättebra hela resan. Tack och lov.

I dag den 2/5 chattade vi också länge för nu hade Irene nog den jobbigaste biten kvar. 25 timmar med buss till Tacloban. Där ska hon ordna med mer papper samt att hon redan har en tid för intervju som jag fixat med ambassaden. Sen är det bara att vänta och vänta.

Irene och Gunnar på väg mot avgångshallen

Allt klart för avgång, men först kaffe.

På väg hem med en lång resa framför sig.