Egentligen är det synd att halloween och Allhelgonahelgen sammanfaller. Det är ju en helg till minne av de anhöriga som man mist och borde helgas åt endast detta ändamål. Halloween kan man ha veckan före eller veckan efter, det är ju trots allt många som gillar den så kallade högtiden också.

Jag har lärt mig den här helgen iallafall att halloween är en stor högtid i Filippinerna som firas med dunder och brak, mycket mat, dans och roliga tävlingar. Vi, Irene, jag och vår kompis Anna-Belle Pastoril med dotter Patricia var bjudna denna halloween till Borlänge där Anna-Belle´s syster Leni med maken Jimmy Norberg bor. Dom hade dock fixat en lokal, för övrigt samma som vi hade julfest i förra året då nyligen Irene kommit till Sverige. 

Redan på fredagen var Irene och jag till kyrkogården med en krans och tände ett ljus som lyser i 48 timmar. Det är alltid fint den här mörka årstiden. Enligt min mening bland det enda som är fint med den tiden. 

En krans som tillsammans med ljus och ljung pryder sin plats på mina föräldrars grav. Till våren ska jag ta en dust med stenen. 

På lördagseftermiddagen ställde vi så kosan mot Stånggatan i Borlänge och den annalkande festen. Vi blir som vanligt alltid väl mottagna av de som står för lokalen. 
Ett stort antal gäster hade anlänt eller anlände efter hand. Maten stod redan framdukad och glänste och retade ögat som genast gav order åt magen att bli hungrigare än vanligt.

Dignande matbord, fick bara med halva på bilden 

Maten var god och jag tog om av det mesta. Det blev lite lekar för barnen efteråt medan man gjorde i ordning och bytte matbord till kaffebord. Därefter var det de vuxnas tur att leka. Det var den klassiska leken med ett föremål på en sked i munnen, denna gång en tomat, sen skulle man byta med varandra utan att använda händerna. Därefter fick man en stafettpinne som man skulle placera mellan knäna och ett mynt på ögat så skulle man snabbast möjligt gå över lokalen och runda en stol och tillbaka till nästa. En oförglömlig syn där skratten ekade. Irene vann inte men hon lyckades gå hela vägen runt utan att tappa vare sig stafettpinne eller mynt vilket man inte kan säga om övriga deltagare. Jag valde att stå över då mina knän inte är lämpade för detta spektakel. Jag har nog med att sätta mig och ta mig upp igen.

De flesta av deltagarna hade samlats till gruppfoto och mina tankar gick till Clas Svahn som alltid ska ta gruppfoto

på kurser, riksstämmor och vissa styrelsemöten

Tre vackra flickor fångade av min mobilkamera

Här är det flickfotografering

Vår bästa väninna Anna-Belle Pastoril med dotter Patricia

Anna-Belles syster Leni med maken Jimmy Norberg

Så småningom fick barnen godispåsar och vi fick ta med hem den mat som blev över. Så vi behöver endast koka ris i dag. 

Hemresan runt midnatt blev dock allt annat än rolig då dimman var så tät stundom att jag inte såg motorhuven på min egen bil. Kröp fram i 60 kilometer, så några kilometer var den veck så jag kunde dra på, sen var det dags igen för nästa dimbank och så höll det på enda hem.

Väl hemma möttes vi av denna trevliga syn, var för mörkt att fota så jag tog bilden i morse. Irene är den med svart

hår.