Min tid i Mantorp är späckad med äventyr och arbete. I går (lördag) hade vi sommarträff i Nyköping som ni ser i mitt förra inlägg. I dag (söndag) packade vi kylväskan med en god sallad bestående av makaroner grönsaker och en flaska dressing, lite dricka, sen drog vi till Gränna. Det skulle bli festligt att sitta någonstans och äta och titta på folk. Nu blir det inte alltid som man tänkt. Molnen tätnade och snart mullrade det och regnet började så smått falla. Vi hade tänkt oss till Visingsö, men det visade sig att under semestertider bör man förboka då man ska ha med bilen. Kom vi dit sa man, så kanske vi inte skulle lyckas komma tillbaka under överskådlig tid under dagen. vi åkte upp igen parkerade på huvudgatan med alla polkagriskokerier och affärer. Att man lägger ner så mycket tid och pengar bara på snask. Vi fann ett kondis ddär Lina och jag var in och Lina fixade lite kaffegott till kvällen. Nu hade regnet tilltagit så vi beslutade at snabbt hitta en plats där vi kunde äta lite och ge barnbarnen lite mat. Vi fick tillåtelse att sitta under ett tak vid en affär som sålde...ja vad tror ni, polkagrisar i alla färger och varianter. Under det vi åt pratade vi om hur dagen i övrigt skulle planeras. Det fick bli Brahehus. Dit kom vi då regnet avtagit och efter att vi parkerat gick vi under motorvägen upp på ruinområdet som kunde bjuda på en tyvärr disig men sjusärdeles utsikt över Vättern. Det var varmt men blåste snålt så efter lite koll och fotande åkte vi till Omberg på Rickards inrådan då ha sa att det var en vidunderlig natur med bokskogar i trolsk miljö och utsikt man aldrig glömmer. Han hade rätt för jag hade aldrig sett maken till mörk skog och en vidunderlig natur.

På vägen hem stannade vi och handlade lite mat i Vadstena, det blev hemstekta hamburgare med tillbehör. Regnet hade ökat igen och hela vägen hem till Mantorp regnade det ordentligt.

Lilla Emma hade fått en gullig frisyr av mamma Lina innan vi skulle åka.

Efter ett regnigt Gränna blev det Brahehus

Bild tagen inne i borgen, den är stor och magnifik

Lina och Emma låter sig villigt fotas, Emma var mest purken för det blåste kallt

Övertecknad är lite kall om benen.

En fantastisk utsikt fick mig att glömma blåsten för ett tag

Uppe på Omberg var skogen riktigt tät och jag kan tänka mig att John Bauer gillade att vara där innan hans tragiska

bortgång 20 november 1918 bara 36 år gammal

Det var på sina ställen mycket branta stup ner mot Vättern och på flera ställen stod varningstext "Skyddsräcke saknas"