Ibland blir man sugen på något extra och för min del hade jag nu tänkt mig en god mannagrynspudding med saftsås, det var länge sedan. Efter att kokat upp gröt, haft i några ägg och gjort allt klart och tagit fram formen, en gammal kär ungsfast form som följt mig under många år av matlagning. Jag pytsade i lite olja för att det inte skulle fastna så mycket, så häller jag i smeten till min goda pudding. Då...PANG...formen gick i fyra stora delar och mannagrynsgröt över hela spisen och golvet. Förvånad stod jag bara och tittade en lång stund. Min fina form åt fanders. Det tog ett tag att göra rent allt. Men har jag bestämt mig för mannagrynspudding så ska jag ha det också, gör om proceduren och tar fram den minder av samma formtyp. Den här gången gick det bra och jag fick det jag längtat efter.

Troligen hade det uppståt spänningar i glaset som gjorde att formen sprack.

Den behändiga formen är ett minne blott

Då posten kom hade hon med sig ett stort kuvert, jag visste vad det var, i  mitt intresse för Countrymusik hade jag via internet kommit i kontakt med en austraiensisk countrysångerska, Kel-Anne Brandt, lyssnat på hennes cd. Så för en vecka sedan kom det en förfrågan från henne om kompis på Facebook, klart jag klickade ja. Vi började chatta lite och hon lovade skicka ett foto. Det var det som kom. Vi kom överens om att fortsätta hålla kontakten.

Ett nytillskott till min samling av duktiga musiker inom

countrymuskien

Förra veckan kom Linas svägerska Anna på besök från Västerås. Då passade vi på att gå en runda på stan och Anna ville gärna ta hand om Emma en stund. Flera vi mötte kommenterade hur söt Emma är och dom som inte sa något gav istället Emma ett lende.

Anna och Emma på promenad i Sala

I måndags fick jag lite ont i min högerfot och direkt tänkte jag, "Nej inte nu igen". Under hela måndagen och tisdagen tilltog bara värken och till slut gick det inte att stöda på foten, i onsdags insåg jag att det var bara ett läkarbesök som kunde hjälpa mig. Fick en av de läkare jag haft kontakt med när jag jobbade på äldreboendet.

Jag hade talat om för henne vad det var och efter en lättare undersökning sa hon "Ja du har rätt, det är ledinflamation." Den längsta tide av besöket gick åt för henne att söka ett preparta som var kompatibelt med Varanet jag äter. Till slut hittade hon en medicin som heter Relifex. Det ska hjälpa sucesivt därför märker jag ingen större förbättring ännu. Det är sådana smärtor så när jag väl satt mig ner så gruvar jag mig en lång stund innan jag kommer mig för att resa mig.

Jag vill åtminstone vara bra till kursen för fältundersökare som är sista helgen i September. Jag ser alltid fram emot de gånger man får träffa ufo-kompisar från andra delar av landet. Internet är nog bra, men den fysiska kontakten är än viktigare.

Oj oj oj, nu ska jag snart resa mig upp igen och ta några steg.