Efter att Lina kommit hem från BB var allt frid och fröjd..tills i måndags då hon klagade på smärtor i vänster arm som gick ut i ryggen. Hon trodde att det var en sträckning som skulle gå över efter ett par dagar. Sen kom 40 graders feber. På torsdagskvällen kom jag upp och då var Emmas farfar och hans fru där. Lina mådde inte bra alls. Vi ringde 112 och blev ombedda att komma in direkt.

Jag satte henne i bilen och vi for in till akuten där vi var halv åtta på kvällen.

Det blev prover, väntan, nya prover och väntan på doktorn som då hon kom fixade en lungröntgen, dit kom vi halv ett på natten. Därefter kom en ny läkare och satte sig med oss. Lina hade en stor blodpropp i höger lunga, "den sitter i stora pulsådern och stoppar upp" sa doktorn. Då Lina frågade om hon kunde dö av det svarade doktorn utan omsvep. "Ja det gör du, om du inte får omedelbar behandling, så vi lägger in dig". Orden ekade i ett tomt huvud och jag såg jorden sjunka undan och hela mitt väsen hängde fritt i skräck och förfäran. Vad skulle min stackars dotter inte ha känt som hade ett två veckors litet barn där hemma.

Doktorn tog till orda igen. "Det finns så bra antibiotika idag så du kommer att kunna de ditt lilla barn växa upp".

Nu bar det iväg till avdelningen på MAVA för inskrivning. Då allt var klart var klockan halv tre på fredagsmorgonen. Lina fick "Fragmin" en propplösare samt ordination av warantabletter.

Jag har aldrig i mitt liv känt som jag gjorde när jag satt där ensam i bilen klockan tre på fredagsmorgonen på väg hem till Sala. Den känslan vill jag aldrig någonsin uppleva igen och hoppas ingen annan heller ska behöva det.

Ringde till jobbet  på väg hem och tog en semesterdag.

Sov till halv tio på morgonen varpå Anders och jag skulle ta Emma till BVC för vägning och mätning. Där sa man att Emma borde vara med sin mamma på sjukhuset. Så fick det bli. Körde dit dom under fredagen och dom fixade en säng till i det trånga sjukrummet samt en BB-säng till lilla Emma.

En fullt frisk liten Emma måste ändå ligga på sjukhus med mamma

På lördagen åkte jag in med lite saker samt att en av mina allra käraste vänner Tea Onerhed, satte sig i bilen mitt under en scouthajk i Uppsalaskogarna och drog iväg till Västerås för att få vara med oss en stund.

Lian fick intravernöst antibiotika samt flera doser av morfin för att hålla smärtan borta. Även syrgas för att kunna andas ordentligt.

I dag söndag for jag in igen och Lina hade till min stora glädje fått tillbaka färgen och var mycket piggare, glesare mellan morfinet och jag hade med mig hennes dator så hon kunde chatta med sina vänner. Emma gav jag flaskmjölk då Lina inte orkade samt att Anders var helt skut han med.

Lilla Emma sover i morfars knä efter att fått ett mål av flasktillskott

Snart är det dags igen då Sandra, min andra flicka ska ha barn. Det blir någon gång i augusti. Det ska också bli spännande.

Här är det fyra månader kvar till förlossningen i augusti